Utställning på Galleri Syster
13 oktober – 4 november 2017

Den här utställningen handlar om mig.
Världen brinner men jag tittar mig själv i spegeln.
Kanske blir utställningen en form av exorcism, kanske kan jag komma ut på andra sidan en helare och mognare människa. En sån där som går rakryggad genom livet och tänker att det är så skönt att bli äldre, för då bryr en sig inte längre om vad andra tycker.
Varje dag, nästan varje sekund, tänker jag att jag inte duger som jag är. Vem fan duger som de bara liksom ÄR? Ingen av oss duger som vi är. Så fort du är över ett och ett halvt år så duger du inte som du bara går omkring och ÄR. Det är ett hårt jobb att bli omtyckt. Eller ens accepterad. Du ska kunna prata när det passar, vara tyst när det passar, rita fina teckningar och lägga huvudet på sned. Och sen blir det bara svårare och svårare ju äldre du blir. Nu vid 49 är det jättesvårt. För nu förväntas du absolut veta vem du är, och du förväntas tycka om den du är.
När jag var ung kände jag inte alls något behov av att bli godkänd av någon för att duga. Jag var helt säker på att jag dög. Det fanns alltid någon i närheten som lyfte upp mig och bekräftade mig. Ett outsinligt förråd av bekräftelse som jag aldrig behövde vara rädd för att det skulle sina.
Nu har förrådet sinat, och jag har ingen beredskap för hur jag ska hantera situationen. Det är uppenbart nu att jag alltid varit i behov av denna utifrån kommande bekräftelse, och nu när den uteblir så blir jag helt vilsen. Hur kan en känna sig stark och självsäker utan den? Hur kan en känna sig bra helt bara av sig själv?
Medelålderskrisen slog mig med full kraft rakt i magen. Och än är jag långt ifrån ute ur den. Den fortsätter slå mig i magen varje dag. Nästan varje sekund. Små, korta stunder finns då jag inte tänker på mig själv, min kropp, mitt beteende, mina relationer, mitt arbete och ser att allt är undermåligt.
Nu är jag lite trött. Det skulle vara så vansinnigt skönt att luta sig tillbaka och tänka att jag duger.
Jag känner mig paralyserad och spänd. Axlarna konstant hårt uppdragna och andningen lyckas liksom inte gå ner på djupet. Som att jag ibland glömmer bort hur en andas. Hela min kropp och hela mitt jag går omkring i ett konstant vänteläge, jag väntar på ett tillfälle att andas ut, att slappna av.
Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte hur jag ser ut. Jag går omkring ibland och tror att jag vet hur jag ser ut, tills jag får syn på min spegelbild i ett skyltfönster och undrar vem fan ÄR det där? Vem är jag, vem är det meningen att jag ska vara? Jag hatar den här känslan. Jag vill gå tillbaka till en sorts version av mig själv då jag var självsäker och stark.
Jag hatar att det ända har så mycket med kroppen att göra. Jag hatar att jag inte kan vara stolt och glad över min kropp som ändå fungerar så jävla bra, som har tagit mig genom livet så här långt och som fött tre barn utan större besvär.
Jag hatar att jag inte kan vara så där sorglös och avslappnad. Så där som jag älskar när andra människor är. Samtidigt tänker jag i hemlighet att det ändå alltid bara är andra kvinnor som hyllar de stormagade instagramkvinnorna som modigt visar upp sina valkar. I hemlighet tänker jag att det är den manliga blicken jag vill åt. Jag skäms över mina osysterliga tankar och vågar inte säga det till någon.